Om ni inte läser ungdomsböcker borde ni omedelbart börja göra det: få kan skriva så intensivt om mänskliga relationer som ungdomsboksförfattare. En av de allra bästa just nu är Linda Jones, vars debut ”De tar allt ifrån mig” blev nominerad till Augustpriset 2023 och fortfarande är en av mina favoritböcker.
”De tar allt ifrån mig” var för äldre tonåringar, men nu tar hon ett steg nedåt i åldrarna och skriver om Vera, Jasse och Minna som börjar på högstadiet tillsammans. Tre flickor som gör allt tillsammans, som är en lejonflock som ska hålla ihop, spela fotboll, inte bry sig om killar och inte försöka spela vuxna.
Det går ju sådär. För högstadiet är fullt av värderande ögon, och det är svårt att stå emot för den som plötsligt blir sedd av dem som går i nian.
Ändå är livet på högstadiet närmast en mardröm, där killarna som brukade vara helt normala förr har förvandlats till en flock som ylar könsord och sprider förakt, i värsta fall genom att sprida bilder av flickor som blivit för fulla för att förstå vad som händer dem. Beskrivningen av utsattheten i skolkorridorerna är fruktansvärd.
Alltså ger man igen, konstaterar några som kallas ”häxorna”, och Vera och Jasse dras in i en hämndkarusell som blixtsnabbt eskalerar. Visst glimmar det till av triumf, men när polisen kopplas in ändrar rättfärdigheten utseende.
Det har skrivits en del bra om tonårsflickors möjligheter att ta kommando över sin verklighet, som i trilogin ”Fula tjejer” (2020), ”Jobbiga tjejer” (2021) och ”Svaga tjejer” (2022) av trion Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck och Sara Ohlsson eller ”Fjärde riket” av Maria Nygren (2020). Men det finns åtskilligt mer att resonera om, och Linda Jones gör en tät skildring där inget är självklart och nej, flickor slår inte alltid ur underläge. Även om det känns så.
Upptäck mer från Lottas Olssons boktips
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
