Det finns en litterär genre som jag ofta saknar numera: den vardagsrealism som skrevs på åttiotalet av författare som Gerda Antti och Inger Alfvén, som kunde berätta om vanliga människors liv utan att det blev ytligt. Det var nyanserade skildringar av mänskliga relationer, om grundläggande mänskliga villkor.
I dag finns den sortens berättelser nästan bara i populärlitteraturen, där det i nio fall av tio är önskedrömmar om ett nytt och idealiserat liv.
Men i det tionde fallet finns det något mer. När den välkända barn- och ungdomsboksförfattaren Pia Hagmar skriver sin andra spänningsroman i ”Dy” är det med en intrig som använder många av feel good-genrens klichéer: huvudpersonen Lovisa flyttar efter en sårig skilsmässa till morföräldrarnas ensligt belägna torp där barn hon lekt. Där ska hon slicka sina sår efter att ha blivit övergiven, även om avståndet till de vuxna barnen har blivit outhärdligt långt. Hon försöker bjuda dem till torpet, men de har förstås inte tid.
Lovisa försöker bygga upp ett nytt liv, samtidigt som byn Stavrevik skakas av ett mordfall. En av kvinnorna i byn plockar svamp i skogen när hon snubblar över ett lik, varpå polisen förhör alla invånare i bygden. Byborna har fått ett givet samtalsämne, och samtalen blir allt fler. De centrala personerna är förutom Lovisa tre kvinnor i sextioårsåldern: Merit som är nykär och lyckligt förändrar sitt liv, Kerstin som blev övergiven av sin man för länge sedan och Ingrid som är gift med den ganska obehaglige Jerker.
Pia Hagmar utnyttjar skickligt element från både feel good och deckare. ”Dy” är en klassisk hemvändardeckare där gamla mysterier äntligen får en lösning, men den är också en solig berättelse om hur charmiga hantverkare dyker upp precis när man behöver dem (jag tror att det är det mest osannolika i feel good-genren: vem har någonsin varit med om en helt problemfri upplevelse med renoveringar?).
Men det hon framför allt berättar om är kvinnorna, deras sorg och besvikelse över liv som inte har blivit som de hoppades. Kärlekshistorierna som inte utvecklades som de borde, tomrummen efter de vuxna barnen. Det är där Pia Hagmar når som längst, med en lyhörd förmåga att framhäva tämligen vanliga livsproblem och göra dem både begripliga och hanterliga. Det är säreget uppmuntrande.
Upptäck mer från Lottas Olssons boktips
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
