Romantasy som ger mersmak

Det är med onda aningar jag öppnar Amanda Hellbergs första romantasy. Hon är ju bra på romance och skräck – men hur ska hon klara fantasy? Genren brukar locka författare att begå förfärliga haverier, där man antingen lutar sig generande tungt på Tolkiens världsbygge eller konstruerar något nytt som blir alldeles för komplicerat.

Men den stora borgen Nattfall i riket Midaros är lätt att bli hemmastadd i, en medeltida borgmiljö med lagom många udda inslag. Här är läsning förbjudet och belagt med dödsstraff, och det förbjudna biblioteket vet ingen var det ligger. Nattfall är dessutom byggd som ett lås på porten mot demonerna, det allra största hotet mot människorna.

I Nattfall bor Silje, en av de unga kvinnorna i den Översta Cirkeln där alla har magiska krafter. Hennes är inte bland de mer uppmärksammade: hon kan spåra, och det är för all del praktiskt när saker försvinner men inte mycket mer. Särskilt som kvinnorna inte tillåts lämna borgen.

Översta Cirkeln har dock en svårare uppgift, eftersom en eller rentav flera av dem ska bli gemål åt härskaren Ivan. Nattfalls invånare är en krympande skara, det föds allt färre barn. Tyvärr har Ivan ett gediget dåligt rykte, det viskas om att han misshandlar kvinnor.

Romantasy är förutsägbar: man vet ju att kärlekshistorien ska utvecklas enligt givna regler. Men Amanda Hellberg låter även Silje vara en egensinnig kvinna med längtan efter att se mer av världen och få en förklaring på sitt ursprung. Hennes möte med Ivan blir dessutom bara första steget i en alltmer oroväckande utveckling. Demoner anfaller, utanför Nattfall finns fiender som inte är som man tror och till och med gobelänger kan vara otäckt magiska.

Mer ska inte avslöjas, för händelserna är länkade till varandra i en medryckande berättelse som gör att man skriar efter nästa del så fort boken är slut. Amanda Hellberg är en sällsynt begåvad berättare, med en helgjuten förmåga att levandegöra både människor och miljöer.