Augustnominerad novellsamling där Lena Andersson riktar in sig på skuggsidan av mänskliga relationer. Hon skriver om vilsna försök att kommunicera, att mötas, att älska och leva ganska vanliga liv. Ibland slutar det plötsligt med en stekpanna i huvudet, ibland blir folk aningen snopet och ointressant lyckliga och ibland slutar en relation bara, lika förvånat.
Det handlar om någon som inte är särskilt vacker, någon som inte är lyckad, någon som på minsta vis avviker från en snäv norm och några till. Det handlar om hur gruppsykologi fungerar i vår tid, och motsättningar som stundtals är obegripliga.
I viss mån handlar det också om vår tids kulturella begränsningar, där tolerans och inkludering kan visa sig innehålla sin egen motsats.
Det är inte alltid jag håller med Lena Andersson, och varför skulle jag göra det? Hon är uppfriskande klartänkt, och det finns få författare som det är lika spännande att bli oense med. När hon är som bäst lyckas hon ringa in samtidens välvilliga dumheter så att man tappar andan.
Upptäck mer från Lottas Olssons boktips
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
