Egentligen har jag varit konstant arg på Camilla Läckbergs eländiga Erica i närmare tjugo år: hon är den jobbigaste huvudperson jag vet. Först gnällde hon oavbrutet i en hel rad böcker, klagade över att hennes liv var för jobbigt och ställde orimliga krav på sin arma polismake Patrik. Sen började hon i stället parasitera på hans yrke!
Dumma Erica. Så fort något hemskt händer i Fjällbacka börjar Patrik och hans kollegor arbeta hårt, medan Erica hänger efter honom som en igel och frågar ut honom på värsta kvällstidningsjournalistvis. Ideligen lyckas hon lura honom att avslöja mer än han borde om det pågående fallet, och sen slocknar han av utmattning medan hon snokar i hans sekretessbelagda papper utan att tycka att det är något fel med det. Det kan ju bli en bra bok av det här, tänker hon varje gång.
Det har hon för all del rätt i: om hon inte vore en sån pest skulle hon inte konstant vara inblandad i mordfall och då skulle det inte uppstå spännande situationer.
I ”Gråterskan”, som är tolfte boken i Fjällbackaserien, handlar det om ett gammalt fall. För trettio år sedan försvann en tonårsflicka, och när hennes kropp hittas börjar polisen utreda fallet på nytt. De flesta inblandade finns kvar i trakten och tiden påverkar minnet, som Jørn Lier Horst har skrivit nångång. Folk kommer faktiskt ibland ihåg nya detaljer efterhand.
Jag börjar få samma förhållande till Camilla Läckberg som till Elizabeth George, fast tvärtom. Först älskade jag Elizabeth George och tyckte ganska illa om Camilla Läckberg. Numera är jag rätt tveksam till Elizabeth George (även om ”Pappas lilla flicka” från 1988 fortfarande är en av mina favoriter) men blir oftast glatt överraskad av Camilla Läckberg. Hon är ojämn, men har en förmåga att bygga upp en spänningsintrig så att man fortsätter läsa även om man då och då morrar av irritation.
Kanske beror det på att hon alltid flätar ihop deckarintrigen med mängder av små jobbiga vardagssituationer, med människor som klantar sig, är lata, omöjliga eller bara lite korkade. Sådär som vi är, allihop, av och till. Det är som att läsa en korsning mellan Fråga psykologen och en mordhistoria, vilket är mycket underhållande.
Upptäck mer från Lottas Olssons boktips
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
