Till min förtjusning upptäckte jag att en av Agatha Christies bästa spelats in som en teveserie i två delar (finns på Svtplay): ”Den gula hästen”. Men teveserien blev en besvikelse: det är ju inte alls samma historia som i boken, dessutom långt från Christies lätta tonfall.
Så kan det ju vara, fria konstnärliga tolkningar får finnas. Stephen Kings ”The Shining” är inte alls samma sak som filmen ”The Shining” men båda är bra (fast Kings är förstås bäst).
Men Agatha Christies ”Den gula hästen” (övers. Sven Bergström) är så mycket bättre än filmatiseringen att det är sorgligt. I boken hittas en präst mördad i London med en underlig namnlista gömd i sin sko, poliskommissarie Lejeune utreder fallet och börjar snart misstänka att namnlistan inte är alldeles bra att befinna sig på.
Författaren Mark Easterbrook går och ser ”Macbeth” med sin väninna Hermia, och efteråt diskuterar de framställningen av häxorna: de blir ju aldrig bra på scen. Skådespelarna tror att man måste rulla med ögonen och se galen ut, trots att alla engelsmän vet att det finns byhäxor som är rätt vanliga tanter. Och vem skulle kunna tro på trolldom? Samtalet vindlar vidare till yrkesmördare (ett rätt roligt samtal, får man säga), varpå en i sällskapet säger att såna finns ju, hon tänker på Gula hästen. Fast sen viftar hon bort samtalsämnet.
När Mark något senare besöker sin kusin Rhonda i byn Much Deeping möter han just tre häxor, precis som de i ”Macbeth”, och de råkar bo i ett hus som varit puben Den gula hästen. Gradvis börjar Mark ana ugglor i mossen: det finns en koppling mellan Den gula hästen och ett antal dödsfall.
Men hur skulle man kunna ta livet av folk med trolldom?
Agatha Christie konstruerar en elegant intrig om modernitet kontra gammal folktro, och väver in ovanligt mycket om hur jobbigt det är att skriva deckare. Hennes alter ego mrs Oliver är en dyster deckarförfattare som dels avskyr folk som kommer med ”bra tips till en kommande deckare”, dels har enorma problem att konstruera en trovärdig intrig (”Och säga vad man vill, men inte är det naturligt att en fem, sex personer surrar omkring på samma ställe när B blir mördad och att allihop har ett motiv för att ta livet av B – om nu inte B är alldeles hopplöst otrevlig, för i så fall fäster sig ingen vid om han blir mördad eller inte och bryr sig inte ett smack om vem som gjort det”).
Det är en av Christies roligaste böcker, tryfferad med bipersoner (som prästen som gärna citerar längre passager ur Bibeln på grekiska eller latin), snärtiga repliker och träffande beskrivningar (som hushållerskan som öppnar dörren ”som en triumferande manöver som uttryckte uppfattningen: ’Den här gången tog jag dig allt!’”).
Och, givetvis, finns Christies grundläggande samhällsmoral som styr hela berättelsen. Varför lägger sig Mark Easterbrook i det som han egentligen inte har någon större anledning att bry sig om? För att det är varje individs plikt att försöka stoppa brottslighet och ondska, så enkelt är det ju.
Man blir konstigt nog samhällsoptimistisk av Christies ”Den gula hästen”, där allt går att lösa med skarpsinne, humor och envishet. Och det tog de bort i teveserien!
Upptäck mer från Lottas Olssons boktips
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
