Det börjar med ett anrikt bokförlag, Hillmans i Lund, som plötsligt är till salu: ägaren har bestämt sig för att dra sig tillbaka. De femton anställda är givetvis oroliga, men Johannes Hillman skulle förstås inte sälja till vem som helst.
Varpå han säljer till en Icahandlare från landsbygden. En katt bland hermelinerna! William Cronlund är bra på att sälja dammsugarpåsar och frysta kycklingfiléer, och det är ju lite annorlunda. Det är inte utan att man som läsare också tvivlar på hans förmåga att också ge ut bra böcker.
Det blir ännu värre, för William läste litteraturvetenskap som ung och har alltid drömt om att ge ut böcker. Sånt kan möjligen låta som en fördel för den oinsatte, men nästan alla de (nåja, vi då) som har drömt om ett eget bokförlag eller en egen bokhandel är förvirrade romantiker. Vi skulle missköta bokföringen, bära oss illa åt mot personalen och ge ut böcker som ingen ville ha.
Egentligen är det bara Johannes Hillman som tror på Icahandlaren, men det är å andra sidan viktigast. Sagt och gjort: de skriver kontrakt, William tar över.
Sen blir det ju förskräckligt rörigt även om William är en bra företagare med respekt för litteratur. En bitter redaktör kan inte smälta att han inte fick bli förläggare, utan hamnar konsekvent i konflikt med kvinnan som fick jobbet. En ung spoling lyckas inte sköta sitt jobb, och bevisar tyvärr att det är betydligt värre med en ambitiös korkskalle än med en slö sådan. Saker händer som inte borde hända, och självklart har hela Kultur-Sverige ögonen på Icahandlaren.
För egen del får jag också en lätt chock när jag själv dyker upp. Är jag med i en bok? Jag har alltid tänkt mig att någon jag har varit elak mot ska skriva in mig i handlingen, som när jag beklagade mig över att Camilla Läckberg hade gravöppningar i tre av sina sex första böcker. Efter det öppnade jag oroligt hennes nya böcker, och väntade bara på att litteraturkritikern Lotta Olsson skulle bli mördad och nedgrävd, bara för att tvingas till ytterligare en gravöppning.
I ”Årets roligaste bok” klarar jag mig fint, som tur är. Det är en synnerligen oblodig mysdeckare, men Kristina Appelqvist är enormt skicklig på att skapa spänning i vardagliga och därmed läskigt trovärdiga situationer. Det handlar om att göra bort sig, om att sätta förlagets renommé på spel och på en komplex bokbransch med många… låt oss säga individer. Här behövs inga mord för att man ska bli rädd, det räcker med en bok som möjligen är ett plagiat, eller när hotellrumsbokningarna inför Göteborgs bokmässa är i farozonen. Verklighetstroget, för det är skrivet av en författare som själv även är förläggare numera (på ett annat förlag). Har man samma humor som Kristina Appelqvist, sånt är ju alltid individuellt, så skrattar man gott åt en del vänliga nålstick åt branschpersoner (jo, även litteraturkritiker).
Det kanske är en nyckelroman också, sånt missar jag alltid. Men den där Kristoffer Lind tror jag faktiskt finns på riktigt.
Upptäck mer från Lottas Olssons boktips
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
