(Originaltitel “Styx”, översättning Leif Jacobsen)
Gängkrig i Köpenhamn igen, alldeles uppenbart, polisen suckar, är det nu i gång igen: först hittas en man skjuten med två skott, i ögat och i bröstet. Professionellt. Sen hittas en till, mördad på samma sätt, och båda männen tillhör det kriminella nätverket LTF, Loyal to Familia. Mordutredaren Signe Kristiansen leder utredningen och arbetar tillsammans med sin äldre kollega och mentor Martin Junckersen, som tagit ett steg tillbaka sen operationen för prostatacancer.
Det är sjätte boken i Juncker-serien, och här bör man nog ha läst de tidigare böckerna (”Vinterland” 2020, ”Satans sommar” 2021, ”Blodland” 2022, ”Skuggriket” 2023 och ”Lögner” 2024) för att kunna hålla ordning på personer och relationer. Grattis, ni som inte har läst dem och därmed har en av samtidens bästa deckarserier framför er!
Juncker och Signe har konsekvent rört sig genom dagens samhällsproblem i Danmark, vanligtvis i Köpenhamn, där de mött såväl terrorister som gamla FN-soldater, diverse mördare och självklart en hel uppsjö av gängkriminella och knarklangare. Bland andra har de lyckats sätta fast en seriemördare (läs nu inte baksidan på ”Rymlingen” om ni inte har läst de tidigare böckerna, för där avslöjas namnet) som dödat flera kvinnor och har goda skäl att hata åtminstone Junckers exfru, journalisten Charlotte.
Seriemördaren har givit upphov till den svenska titeln, ”Rymlingen”, vilket gör att både Charlotte och läsaren sneglar oroligt omkring sig i varje scen. Det är klart att den förrymde galningen kommer att dyka upp!
Men Juncker och Signe kämpar vidare med sina gängkriminella, en tröstlös mordhärva som visar sig vara långt mer tilltrasslad än de trott från början. Ytterligare ett mord äger rum, och spåren leder åt så många olika håll att de blir alltmer rådvilla. Är det ens i närheten av att vara ett gängkrig?
Som om detta inte var tillräckligt är sedan tidigare en av deras yngre kollegor, Nabiha Khalid, i klorna på ett kriminellt nätverk och har tvingats börja tjalla på polisen. I slutet av förra boken, ”Lögner”, var hon riktigt illa ute, men Kim Faber och Janni Pedersen har gett henne en mycket elegant utväg. Även om hon fortfarande måste tjalla och är livrädd för att kollegorna ska upptäcka vad hon gör. Hon är inte bokens enda tjallare/informatör, en milt uttryckt farlig syssla.
Jo, det är många olika berättelsetrådar att hålla ordning på, och det är nog den enda invändning jag kan ha. För Juncker-serien är faktiskt en helt lysande deckarserie, som inte bara vet precis vad de vill berätta utan också gör det på ett ovanligt begåvat sätt.
Upptäck mer från Lottas Olssons boktips
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
