Övers. Carla Wiberg
Vad har det flugit i Elly Griffiths, vars serie om Ruth Galloway har varit så underbar att följa? Plötsligt skriver hon om en polis som reser i tiden!
För all del, det finns andra roliga fantasydeckare. Som brittiske Jasper Ffordes ”Var är Jane Eyre?” (övers. Ia Lind, ”The Eyre Affair”) från 2001 om en litteraturdetektiv som reste in i fiktionen där Jane Eyre blivit kidnappad ur sin egen roman. Serien har sju delar.
Även Elly Griffiths lyckas förvånansvärt bra med ”De fastfrusna”, om än inte helt. Den medelålders polisen Ali Dawson arbetar med kalla fall på en udda avdelning hos polisen där de kan resa i tiden, och dyka upp i rätt tid för att avslöja mördare.
Nu måste Ali Dawson bege sig till 1850, och så långt bakåt har ingen på avdelningen färdats tidigare. Hon förbereder sig noggrant, men håller ändå på att stå på öronen i alla viktorianska underkjolar när hon landar i dåtiden.
Sen går det förstås inte alls som det var planerat, och inte nog med att en mördare går lös, även tidsresorna visar sig tämligen osäkra. Problem uppstår, både i nutiden och dåtiden, och det blir stundtals förfärligt spännande.
Elly Griffiths stora styrka är hennes pricksäkra men vänliga ironier mot alla sorters människor, och det gör även ”De fastfrusna” synnerligen läsvärd. Upplösningen blir lite för enkel, men det är första delen i en planerad serie. Nästa del får gärna komma väldigt snart, för det finns mycket lösa trådar att fortsätta på.
Upptäck mer från Lottas Olssons boktips
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
