Övers. John-Henri Holmberg
Bland det roligare som hänt i den litterära utvecklingen är att Stephen King har närmat sig deckargenren. Även om han grumsade åtskilligt efter att ha skrivit den första, ”Mr Mercedes” (2014), och inte riktigt kunde avhålla sig från att få med lite övernaturligt.
I ”Holly” blir privatdetektiven Holly Gibney (som har varit med sen ”Mr Mercedes”) anlitad för att utreda ett försvinnande. En ung kvinna har gått upp i rök i en stillsam amerikansk universitetsstad, och Holly Gibney går noggrant till väga. Holly har en del autistiska drag (som så många kvinnor har fått ha i deckare efter Lisbeth Salander) och är en ganska ensam person eftersom hon har svårt för sociala koder.
Men några vänner har hon, bland annat Barbara som skriver lyrik och vill visa sina dikter för stadens stora poet, Olivia Kingsbury som är mycket gammal och svåråtkomlig. Men Barbara ger sig inte: kanske går det att hitta en väg via någon annan?
Den glatt blodtörstige Stephen King har redan presenterat litteraturprofessorn Emily Harris och hennes make, ett äldre par med en, ska vi säga, osmaklig hobby. Det är Emily och hennes make Rodney som är monstren här, och Stephen King beskriver dem med njutningsfull fasa.
Lite är det som att läsa ”Rödluvan och vargen”, för alla besöker paret Harris med samma oskuldsfulla attityd av hejsvejs-här-kommer-jag-till-det-harmlösa-gamla-paret. Det hade ju kunnat bli tråkigt om det inte var Stephen King: jag vet ingen som är så bra på att leverera sexhundrasidiga böcker som är spännande precis hela vägen.
I ”Holly” diskuterar han dessutom skrivande, som så ofta förut. Poeten Olivia Kingsbury är en äkta begåvning, litteraturprofessorn Emily Harris är bara en parasit. Vad är det som skiljer dem åt? Talang, förstås, men Stephen King diskuterar också inställningen till skrivandet.
Upptäck mer från Lottas Olssons boktips
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
