Skickligt om farlig vänskap

Jag har haft rätt svårt för David Lagercrantz hjälte Hans Rekke, en övertydligt Sherlock Holmesk professor som är överintelligent, rik och trots det en så väldigt, väldigt skör person. Det är då ett himla gnällande från en människa som har det tämligen väl förspänt!

Men i ”Post mortem” är det inte riktigt han som är huvudpersonen. Det centrala mordfallet är en ung kvinna som hittats mördad tjugo år tidigare i baskiska Santander, och när Hans Rekke blir inblandad upptäcker han förstås omedelbart att kvinnan fallit offer för en seriemördare. Ut drar han med sin Sancho Panza, Micaela Vargas, som numera bor hos honom. De hittar snart flera offer och en del spår som leder till Sverige.

Parallellt berättar David Lagercrantz om två unga män, Dag och Pompe, som tjugo år tidigare givit sig ut på en vild bilresa genom Europa. Dag hade den gången just köpt en röd sportbil, och friheten hägrade. Men resan blir något annat trots att de gör allt man ska göra om man är två vänner med drömmar om litteratur och musik, och det är i skildringen av vänskapen bokens egentliga centrum finns: i Pompes förmåga att manipulera och styra Dag. Ibland är Pompe föraktfull och nedlåtande, ibland världens bästa vän. Ovissheten tär på Dag som blir allt räddare, och Pompe pressar honom allt hårdare.

När de kommer tillbaka efter resan har en ung kvinna blivit mördad.

Berättelsen om relationen mellan Dag och Pompe är så stark att den bär hela boken, och får såväl mordintrigen som de övriga personerna att framstå som ganska perifera. Där är ”Post mortem” mer en vanlig deckare, med utplacerade misstänkta och en givetvis livsfarlig uppgörelse mot slutet.

Intervjuerna i samband med boken har handlat mycket om att det delvis är en nyckelroman som berättar om en verklig persons misshandel av kvinnor. Men det är inte det som stannar kvar efteråt, utan porträttet av den allt mer lättskrämda Dag som utnyttjas av den som påstår sig vara hans vän. Det är mycket skickligt.