Övers. Marianne Mattsson, Wahlström & Widstrand
Sommaren är het och torr, och vattennivån sjunker allt mer i sjön Farrisvannet. Evert Harting går på sjöbotten med sin metalldetektor och letar efter fornfynd; här någonstans ska en borg ha legat på 1600-talet.
Men det är inte den han hittar, utan ett smycke. Evert Harting blir rädd: kan det ha tillhört flickan som försvann för fyra år sedan? Visserligen i Sverige, men det fanns tecken på att hon skulle ha förts till Norge. Det vill inte Evert Harting riktigt tänka på.
Strax hittas ett lik på andra sidan sjön, en ung man som varit försvunnen ännu längre. Tog han livet av sig, som alla trodde då för åtta år sedan?
Det är den artonde boken om den eftertänksamme kommissarien William Wisting, och rimligen borde Jørn Lier Horst ha börjat skriva på rutin. Men det gör han inte, utan bygger i stället upp en stark spänning kring familjer som går sönder av lögner och villfarelser, där rädslan präglar människor och en brottsling kan hålla sig gömd skrämmande länge.
Jørn Lier Horst skriver med ett ovanligt allvar om polisarbetet, utifrån en kunskap från sin egen tid som utredare. Här finns inga superhjältar och inga absurda actionscener, bara ett envist engagemang. Jag kan faktiskt inte komma på några bättre polisdeckare just nu.
Läs även ”Jakthundarna” (2014), ”Katharinakoden” (2018) och ”Illvilja” (2020).
Upptäck mer från Lottas Olssons boktips
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
