Detta är sista boken om kommissarie Gunnar Barbarotti. Tyvärr. Han gör ju så, Håkan Nesser, han avslutar sina serier. Van Veeteren fick också packa ihop.
I princip är jag emot att deckarförfattare får för sig att avsluta serier, mest för att det aldrig är riktigt säkert. Rätt vad det är kommer författaren på obestånd och måste få liv i sin gamla detektiv igen, som Arthur Conan Doyle var tvungen till med stackars Sherlock Holmes. Nehejdå, han hade inte alls fallit mot sin död i Reichenbachfallet tillsammans med Moriarty, han hade bara lurats.
Eller som Agatha Christie, som noga planerade sina huvudpersoners sista fall och skrev Hercule Poirots ”Ridå” och ”Miss Marples sista fall” i förväg. Lång näsa på henne, för sen kom Sophie Hannah och plockade upp Poirot igen. Eller snarare namnet, för hennes Poirot har inte mycket gemensamt med Agatha Christies.
Jo, jag är starkt emot sånt och blev rosenrasande när David Lagercrantz ”tog över” Stieg Larssons Millenniumserie. Som om någon annan skulle kunna skriva som Stieg Larsson om Micke Blomkvist och Lisbeth Salander!
Fast jag vet inte hur det gick, för jag blev så arg att jag inte kunde läsa den där ”fortsättningen”. Däremot läste jag den senaste ”Millennium”-deckaren som kom ut 2024, nu i händerna på Karin Smirnoff, ”Lokattens klor”. Den hade mycket lite med Stieg Larssons universum att göra, men var för all del nöjsam läsning. Även om Karin Smirnoff är bättre som sig själv.
Det här var bara en utvikning, men vana Håkan Nesser-läsare känner igen sig: så gör han också. Antingen gillar man det, eller också gillar man det inte alls. Jag vet en kritiker som alltid harmset säger ”han försöker vara ROLIG” när hen pratar om Nesser.
Humor är svårt. Jag, som gillar Nesser och har ungefär samma sorts humor, skrockar mig förnöjt igenom ”Det finmaskiga nätet” som vimlar av utvikningar, referenser och torrt humoristiska iakttagelser. Barbarotti försöker gå i pension och flytta till Gotland med sin Eva Backman, även hon pensionär. Men det går sådär, för i Visby sitter en pigg gammal man som varit chef för Barbarotti och har ett gammalt fall som aldrig blev utrett. Oklart om det var ett mord, men det såg så ut och en kvinna var försvunnen.
Det visar sig finnas kopplingar till Gotland, och som vanligt pratar sig Barbarotti och Backman genom fallet. Det är inte fullt lika bra som ”Ung mans färd mot natt” från 2024, men det är om man placerar den på Nesserskalan (där ”Borkmanns punkt” från 1994 är min favorit). Jämför man i stället med andra deckarförfattare hamnar ”Det finmaskiga nätet” högt.
Upptäck mer från Lottas Olssons boktips
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
