Det är den nionde boken i serien som började med ”Springfloden” 2012 (som även blev en begåvad teveserie, särskilt första säsongen), men det gör inte så mycket. Man behöver inte känna den unga polisen Olivia Rönning och hennes vänner för att hänga med: ”Skugga över Slagtjärn” står fint för sig själv.
Sånt tycker åtminstone jag är viktigt, eftersom det blir ett stort åtagande om man ska försöka läsa alla de tidigare delarna. Eller, i mitt fall, ens riktigt komma ihåg vad som hände i dem.
Men här är Olivia Rönning utsänd från Stockholms NOA, Nationella operativa avdelningen, när polisen i jämtländska Strömsund utreder ett ovanligt fall. Ett lik har hittats i en myrstack utanför byn Slagtjärn, och är sällsynt svårt att identifiera. Bland annat för att huvudet inte finns kvar.
Det låter blodigt, och jo, bitvis är det blodigt också. Ändå hör Börjlinds till mina favoriter bland dagens deckarförfattare, med sitt otåliga sätt att skriva. De rör sig snabbt mellan högt och lågt, mellan roade iakttagelser och djupt allvar, och har en förmåga att göra personerna flerdimensionella trots att det går undan. Folk får också vara rätt konstiga i deras värld utan att det gör särskilt mycket.
Här berättar de om en avfolkad by som håller ihop så gott de kan, och samlas till surströmmingsskiva i det gamla missionshuset där alla deltar trots att motsättningarna är stora. Och lätt igenkännliga, i vår tid. Det finns nynazister. Det skymtar också något värre (eller är det just nynazisterna?) som håller till i skogen, och liket i myrstacken blir inte det enda.
Och viktigast av allt, förstås: Börjlinds kan trissa upp tempot så att man håller andan långa stunder.
Upptäck mer från Lottas Olssons boktips
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
