Det är inte ofta jag sträckläser en spionhistoria, faktum är att jag aldrig tror att det har hänt förut. Men deckardebutanten Daniel Alfredson har lyckats oerhört bra med sin berättelse om bibliotekarien Helena som hänger tvätt i källaren när hon får ett telefonsamtal i början av oktober 1982. Det är året efter händelserna när en rysk ubåt gick på grund i Hårsfjärden, och svenska försvaret spanar nu efter en förmodad främmande ubåt på svenskt vatten, norr om Musköbasen. De politiska spänningarna ökar.
Men “Det andra livet” handlar inte särskilt mycket om den där ubåten som troligen gömmer sig på sjöbottnen i Stockholms skärgård. I stället handlar det om fyra sovjetiska dykare som försöker rädda sig själva, och om en motvillig spion som tvingas agera.
Vad driver en människa till att bli spion? Daniel Alfredson beskriver hur förvillande lätt det är att lockas in i något betydligt mer omfattande än man någonsin anat, och hur skicklig främmande makt kan vara i sina försiktiga små förflyttningar som får en alldeles vanlig svensk att göra saker man aldrig har tänkt. “Det andra livet” påminner lite om Doris Lessings roman ”Den goda terroristen” från 1985, som handlar om hur livsfarlig naiv idealism kan bli. Här är det mer naivitet och mindre idealism, men det blir också en berättelse om hur Sverige såg ut då, 1982, i ett annat politiskt läge.
Storpolitik och skoningslösa beslutsfattare? Jodå. Beväpnade militärer? Det också. Men huvudsakligen är det en vardagsskildring som handlar om barn på dagis, fiskpinnar och äktenskapliga problem. Daniel Alfredson spelar skickligt på läsarens fantasi, för nog förstår man hur hotfullt läget är både för Sverige och för de inblandade individerna. Allra otäckast är de vänligt aningslösa grannarna som så gärna vill prata. Det är då det blir riktig nagelbitarspänning, för vad kan de råka se?
Och aldrig har jag blivit så nervös över en färjetidtabell.
Upptäck mer från Lottas Olssons boktips
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
