När ”Höken sjunger om död” kom ut 2023 frågade en upprörd recensent om den var något slags ”Da Vinci-koden”. Det var menat som förakt, men själv använde jag Dan Brown-referensen som ett beröm. ”Höken sjunger om död” var ju en mer lärd, mer välskriven ”Da Vinci-koden”, som inleddes med att en litteraturforskare hittades död i en fontän i Uppsala, efterlämnande en avhandling knökfull med ledtrådar. Ett mystiskt hemligt sällskap smög i kulisserna med ondskefulla avsikter.
Sånt kan ju bli rätt fånigt, men Johan Tralau visade sig vara en begåvad deckardebutant med sinne för både tempo, spänning och miljöer. Han gjorde dessutom en träffande parodi på olika typer av litteraturvetare som hade kunnat bli enbart en elak satir om han inte hade varit så entusiastiskt road själv.
För några månader sedan kom uppföljaren, ”Ormens öga”, och det är sällan man som läsare har anledning att gnälla över att författaren inte har utvecklat sin historia mer. För all del: det är högt tempo även här och spännande när den gamle professorn Ulf Georg Grimner tar med sig son och sondotter till italienska Ravenna för att fortsätta sin döda hustrus jakt på goternas hemlighet. Men nej! Ve och fasa! Det hemliga sällskapet smyger i buskarna redan i Uppsala och vill inte alls att professorn ska få reda på för mycket. Vad kan de ha för anledning att vilja stoppa honom?
Precis som i förra boken är det gott om litterära och historiska referenser, och där kommer professor Tralaus pedagogiska förmåga fram: man slukar med förtjusning allt han berättar om, och vill veta mer. (Jag hoppas att han är lika spännande för sina studenter i statskunskap.)
Men det går för fort! Johan Tralau kan ju gjuta liv i sina personer (när han vill) och är ofattbart bra på att beskriva miljöer. Professorsvillan är så charmig att jag genast vill flytta in (om det inte fanns så otrevliga typer utanför), och det låter obeskrivligt lockande att rota i gamla papper när Johan Tralau berättar om professorns jakt i gamla anteckningar. Just därför är det extra synd att en hel del lämnas som snabba skisser.
Ändå är ”Ormens död” en förtjusande om än något ytlig bekantskap, och som tur är lovar den en fortsättning.
Upptäck mer från Lottas Olssons boktips
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
