Övers. Olov Jonason
”Månstenen” är en riktig 1800-talsroman, mångordig och klipsk. Det är en av de stora klassiska deckarna, som kom ut första gången 1868 och med rätta har hyllats sedan dess. Detta är pusseldeckaren när den är som bäst, med ytterst lite våld (förutom en diskret skildring av hur engelsmännen stormar palatset i indiska Seringapatam precis i början) och strösslad med pedagogiska ledtrådar för den pusselbenägne läsaren.
Framför allt har Wilkie Collins humor, och skildrar med spefull förtjusning alla inblandades egenheter. Det handlar om en juvel som en mindre nogräknad engelsman stjäl från palatset i Seringapatam under stormningen och så småningom kommer månstenen till en ung dam som för tillfället befinner sig i familjens hus i Yorkshire. Vips är den försvunnen! Stulen under natten från den unga damen, i ett hus där bara ett fåtal människor befunnit sig. Ingen kan ha tagit sig in utifrån.
Historien berättas av flera olika personer, som alla får lägga sin bit till pusslet: tjänaren Betteredge, den djupt religiösa miss Clack, advokaten Mathew Bruff och så vidare. Och ständigt finns tre brahminer i bakgrunden som outtröttligt letar efter sin månsten, för egentligen är det ju två gånger stenen har blivit stulen.
Upptäck mer från Lottas Olssons boktips
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
