När en kvinna försvinner misstänks alltid mannen i första hand, det brukar ju vara han som ligger bakom. Men ingen kropp hittas, Eva Koskinen förblir försvunnen. Hennes make Seppo är ensam kvar med katten.
”Följeslagaren” är den tolfte delen i Sofie Sarenbrants serie om polisen Emma Sköld och hennes syster Josefin, och det är som vanligt njutbar läsning. Sofie Sarenbrant är en driven underhållningsförfattare som elegant och lättflytande beskriver samtidens övre medelklassmiljöer genom noga valda detaljer, men hennes stora styrka ligger i förmågan att berätta om människor. Det är de som är de stora mysterierna, inte våldsbrotten i sig.
Stockholmsförorten Bromma är synnerligen lämplig för att skildra en glättad yta som döljer många hemligheter, varav en del mycket smutsiga. Det är inte bara paret Koskinen som hamnar i fokus, utan även en grannfamilj. Hur mycket uppfattar man av sina grannars liv? Hur mycket missuppfattar man?
Som en röd tråd genom hela deckarserien löper den komplicerade relationen mellan systrarna Emma och Josefin, som präglats av konkurrens och underlägsenhetskänslor. Nu tänker dessutom Josefin ge sig in i polisyrket, vilket Emma inte alls är road av.
Navet i ”Följeslagaren” är utsatta barn och konsekvenserna av en omöjlig barndom, och hade jag fått önska mig mer så hade jag velat att Sofie Sarenbrant hade utvecklat temat ytterligare. Där bränner berättelsen till ordentligt.
Upptäck mer från Lottas Olssons boktips
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
