Övers. Britte-Marie Bergström
Min absoluta favorit bland deckare, trots (eller möjligen på grund av) att den skrämde slag på mig när jag var barn. Och inte är den skriven på femtiotalet, som utgivningsåret anger: Agatha Christie hade både den och ”Ridå. Hercule Poirots sista fall” (1975) färdigskrivna sedan länge, för utgivning när hon avlidit.
I ”Miss Marples sista fall” köper unga Gwenda Reed ett hus åt sig och maken Giles i södra England (han är iväg på arbete, men lovar att gilla vilket hus som helst). Gwenda är mycket nöjd, huset känns som hemma.
Tills hon blir rädd och åker till vänner i London. Där händer något ännu mer otäckt som får henne att tro att hon kanske har övernaturliga gåvor. Som tur är är miss Marple i närheten.
Det blir en berättelse om det förflutna och om minnen, som vanligt berättad på effektivt Christiemanér. Och med miss Marples bekymrade betraktelser: ni ska inte tro för mycket på vad folk säger.
Upptäck mer från Lottas Olssons boktips
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
