Det är komplicerat att skriva pusseldeckare, det handlar ju bara till en del om själva pusslet. Viktigast är, som alltid i deckare, spänningen. Samtidigt ska författarna portionera ut nödvändiga pusselbitar, miljön ska vara lagom med ett begränsat antal inblandade personligheter, och själva pusslet vara på lagom svårighetsnivå. (Till och med Agatha Christie tyckte att det var svårt, och lät 1961 sitt alter ego, deckarförfattaren Ariadne Oliver, beklaga sig högljutt i ”Den gula hästen”: ”Och säga vad man vill, men inte är det naturligt att en fem, sex personer surrar omkring på samma ställe när B blir mördad och att allihop har ett motiv för att ta livet av B – om nu inte B är alldeles hopplöst otrevlig, för i så fall fäster sig ingen vid om han blir mördad eller inte och bryr sig inte ett smack om vem som gjort det.”)
De senaste åren har flera försökt i genren och resultaten har blivit torrare än papper. När Anders och Anette de la Motte förra året skrev första delen i serien ”Mord under solen”, ”Ett fall på Capri”, jublade jag. Boken lyckades vara en charmig turistguide till Capri samtidigt som den levererade ett spännande mordfall och intressanta personbeskrivningar. Äntligen!
Nu kommer alltså andra delen, ”Intrig i Amalfi”, och nehej, så roligt skulle vi inte ha att det fortsatte på samma höga nivå: den nya är inte riktigt lika frejdigt energisk. Tempot är lägre, personerna lite för schematiska och spänningen vill inte ta fart förrän efter halva boken. Men paret de la Motte skriver fortfarande betydligt bättre än de flesta andra försök i genren de senaste åren.
Radarparet från förra boken är förstås tillbaka, och reseledaren Lara Belmonte övertalar nu historieläraren Hugo Lind att köra turistbuss i Amalfikustens halsbrytande hårnålskurvor. Det är familjeföretaget Byhléns konfektyr som är på gruppresa, och patriarken Gottfrid Byhlén (som förstås kallas Gotte) har bestämt sig för att ändra en hel del i företaget. Givetvis blir det en chock för upprörda ätteläggar, exfruar och anställda, och vips dör en av resedeltagarna och en otäck maktstrid flammar upp. Vem stal pralinreceptet? Har det begåtts ett mord eller var det bara ett naturligt dödsfall?
Intrigen är elegant vävd, med avbrott för diverse turistutflykter, luncher och middagar. Och detta är begåvade berättare, som har förmåga att beskriva miljöer och menyer så att det vattnas i munnen och man börjar googla resor till Italien.
Kanske är det därför det blir extra irriterande med longörerna. De kan ju ännu bättre, de här två.
Upptäck mer från Lottas Olssons boktips
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
