Seraphina Nova Glass
”På en tyst gata”
Övers. Susanne Nobel
Ska man köpa en riktigt snygg bok i år, välj en från förlaget Lavender Lit: de bildsätter även snitten på boken (det vill säga kanten på alla boksidor, det man ser av bokblocket utifrån). ”På en tyst gata” har förstås en lång mörk trädkantad gata där bilar kör med tända lyktor.
Nu skulle man ju knappast köpa en bok enbart av den anledningen. Men ”På en tyst gata” är dessutom en ruggigt spännande historia, förklädd till en trivsam förortsmiljö med rätt vanliga övre medelklassfruar.
Förutom Paige, förstås, som inte är sig själv sedan hennes tonårsson Caleb dog, påkörd av en smitare just hemma på gatan i Brighton Hills. Hon anklagar maniskt den ena efter den andra på gatan, spionerar och anmäler allt hon kan till polisen. Hon är inte populär, även om alla respekterar hennes känslor.
Grannen Cora upptäcker att Paiges misstänksamma läggning har sina fördelar, för själv vill hon avslöja maken Finns otrohet (om det nu inte bara är inbillning, som han säger).
Så långt är det en ganska enkel historia, även om Seraphina Nova Glass berättar den med en intensitet som inte står exempelvis Liane Moriarty efter. Men det är när nyinflyttade Georgias berättelse börjar växa fram som ”På en tyst gata” växer till gastkramande läsning. Varför är Georgia så konstig? Hennes man antyder att hon har psykiska problem, men av vilken sort?
Mer ska inte avslöjas, men det här är en thriller som arbetar mer med rädsla än med våld. Det blir aldrig speciellt blodigt, bara väldigt, väldigt skräckinjagande på ett otäckt trovärdigt sätt.
Upptäck mer från Lottas Olssons boktips
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
