Övers. Jessica Hallén
Man har sina favoriter, och ”Den blå timmen” blev omedelbart en av mina, kanske främst för stämningen, miljön och den våldsamma längtan som driver hela berättelsen. Alla längtar: efter kärlek, pengar eller något betydligt mer svårgripbart.
Det börjar med en utställning på museet Tate Modern i London, där ett verk av den avlidna konstnären Vanessa Chapman plötsligt väcker ett oväntat intresse. Det där benet i glaslådan är mänskligt, påpekar en kunnig besökare.
Verkligen inte, säger stiftelsen Fairburn Foundation som har lånat ut verket, men oron stiger. Kan Vanessa Chapman av misstag ha råkat få fatt på ett mänskligt ben? James Becker från Fairburn Foundation skickas ut till en avlägsen skotsk ö där Vanessa Chapmans väninna Grace bor kvar i hennes hus. Kanske kan Vanessa Chapmans anteckningar ge någon vägledning om verkets tillkomst?
Det är förstås en sällsynt vacker miljö, med den lilla ön dit man bara kan ta sig vid ebb, och ett kargt landskap med hav, blåst, klippor och himmel.
Konstnärer och författare används ofta i deckare, men Paula Hawkins lyckas göra ett ovanligt levande porträtt av Vanessa Chapman. Runt henne flockas älskare, vänner, gallerister, konstkännare och andra som flugor kring en sockerbit, och de starka känslor hon framkallar är inte alltid positiva.
Paula Hawkins blev känd för ”Kvinnan på tåget” (2015), som är en skickligt komponerad thriller. Detta är något helt annat: spänningen bygger på de mänskliga relationerna och ingenting är enkelt ens när det gäller grannarna. Men just där, i gliporna mellan kärlek, sorg och raseri, lyckas Paula Hawkins få fram något djupt mänskligt.
Hennes bästa bok hittills, konstaterade brittiska The Guardian, och jag håller med. Den påminner lite om Kate Morton när hon är som bäst, som i ”Den glömda trädgården” (2009): romantisk, dramatisk och suggestiv.
Upptäck mer från Lottas Olssons boktips
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
