Den går som teveserie nu, Erik Axl Sunds debutdeckare ”Kråkflickan” som kom ut för femton år sedan. Och nej, den utspelar sig ju inte i brittiska Bristol egentligen, jag vill minnas att psykoterapeuten Sofia Zetterlund hade sin praktik vid Mariatorget i Stockholm. En gång fick jag följa med när Erik Axl Sund hade en skock glada tyska journalister på presspromenad över Södermalm, och författarduon pekade ut sina otäckaste platser på vägen upp till Mosebacke. Det var en solig dag i maj och Stockholm visade upp sin vackraste sida, men journalisterna var helt införstådda och betraktade deckar-Sverige ungefär som vi betraktar deckar-England: vackert, men med seriemördare och nedgrävda lik överallt. När vi stod på Mosebacke frågade en av de tyska journalisterna intresserat om det var från Katarinahissen vi brukade hoppa när vi tog livet av oss. De verkade inte tycka att det var något konstigt med det.
Teveserien ”Kråkflickan” har förstås sina brister, vilka teveserier har inte det, och böcker lyckas alltid förmedla något som inte tevemediet tycks kunna få med.
Grundintrigen är att polisen Jeanette Kihlberg utreder mord på några unga pojkar som är besynnerligt svåra att identifiera, och i utredningen träffar psykoterapeuten Sofia Zetterlund som har ett par patienter med svåra dissociationsstörningar. Det är en blodig berättelse om hjälplösa barn och ungdomar som utsätts för övergrepp, men det som gör att man läser Erik Axl Sund utan att kunna släppa taget är intensiteten i berättandet. Det finns en stark känsla i allt de skriver, ett raseri över att förövare går lösa.
”Kråkflickan” är första delen i trilogin ”Victoria Bergmans svaghet”, som fortsätter med ”Hungerelden” och ”Pythians anvisningar”. Just nu är de svåråtkomliga (leta på bibliotek och antikvariat!) men de är på väg ut i nyutgåva.
Upptäck mer från Lottas Olssons boktips
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
