Vildvuxen mysdeckare med mord och morotskaka

En blåslagen kvinna kommer till polisstationen för att anmäla sin man för mångårig misshandel. Polisen Olle blir oroad, inte bara för själva misshandeln utan också för att kvinnan tillhör en välkänd kriminell familj som styr hela området runt Bro utanför Stockholm.

Det kan tyckas vara ett något tungt ämne för genren ”cosy crime”, som Carin Hjulström kallar sin serie ”Säbyholms gröna fingrar”, men hon har skrivit om allvarliga brott flera gånger tidigare. Ibland hickar man till när det blir för tvära kast mellan blodiga kriminella uppgörelser och nybakad morotskaka på plantskolans kafé, men Carin Hjulström lyckas få det att bli trovärdigt: nog existerar brottslighet och idyll sida vid sida även i verkligheten.

I ”Ett orimligt straff”, som är sjunde delen i serien, blir det många olika intrigtrådar att hålla rätt på. Huvudpersonen är som vanligt den äldre skådespelerskan Siri Ehrensvärd, som ger sig på att sätta upp sin första egna pjäs som sommarteater på slottet Thoresta, mitt under en pågående arvstvist med slottsfrun som gör allt hon kan för att lura Siri på så mycket pengar som möjligt. Här har Carin Hjulström gedigna kunskaper om vilket vågspel teater är, och skildrar skräcken så att man som läsare nästan blir mer orolig än för kriminalintrigen: allt kan gå fel vid premiären, en elak recension kan döda en pjäs och när det är utomhusteater i Sverige är vädret en ännu läskigare faktor. Det kan bli succé eller konkurs, och oddsen är inte bra.

Siris brorson Anton, seriens andra huvudperson, har sina egna problem. Han flyttar in i nytt hus med sin Cecilia och måste sköta plantskolan Säbyholms gröna fingrar på egen hand när Siri ägnar sig åt teatern. Dessutom blir han mot sin vilja mentor åt småskurkarna Puddy, Håna och Stöka som för kommunens pengar ska starta en verksamhet där barn får träffa djur. Bara den berättelsen hade räckt till en egen bok, när aningslösa tjänstemän delar ut pengar utan att veta om mottagarna har möjligheter att förvalta dem utan att återfalla i brott.

Alla intrigtrådarna är intressanta och Carin Hjulström är en begåvad berättare, så jag klagar egentligen inte. Men nog skulle hon kunna gallra lite bland idéerna och låta dem växa till sig ordentligt, i stället för att presentera en vildvuxen flora där det ibland blir svårt att veta var man ska fästa blicken.